Quantcast
Channel: Minneris Antavlor
Viewing all 724 articles
Browse latest View live

Nya överraskningar - konstnärliga dalarötter

$
0
0
Fastän jag har släktforskat i snart tjugo år så hittar jag fortfarande nya roliga släktgrenar! För ett tag sedan tog jag upp en forskning som jag låtit ligga. Det var på min morfars sida - hans släktgren är nog den mest spännande tror jag - där jag nån gång för längesen inte tyckte att jag kom någon vart med min morfars mormors morfars anor. Eller så kom något annat i vägen, jag minns inte varför jag slutade leta där.

Nu tog jag alltså upp forskningen igen och då visade det sig att denne mf mm mf, Jonas Florin i Söderala, härstammade från Rättvik och var kusin med de berömda dalmålarna Målar Erik Eliasson och Tägt Elias Eliasson. Det var inte svårt att hitta mer information om den släkten sen, bland annat har Tägt Elias ättling Claes-Göran Bergstrand skrivit en jättefin artikel i Diskulogen här om dem.


Hur Enångers prästgård klarade sig från att plundras

$
0
0
I Enångers gamla kyrkbok från 1710-1755 kan man läsa en liten skildring om hur tre hjältemodiga män från socknen vågade skrämma fem ryska kosacker på flykten och därmed också rädda Enångers prästgård från att plundras och brännas. Det är kyrkoherden i Enånger, Anders Bäckner, som själv skrivit ner den här berättelsen. Jag ska återge den med hans egna ord, men i modernare tappning så att det blir lättare att följa med. Vill man läsa historien i sitt original så finns boken på nätet hos SVAR.(www.svar.se) Den har beteckningen C:2 1710-1755. En av de tre männen var min förfader, Mickel Persson i Östby.

Bakgrund
Vid slutet av det stora nordiska kriget, 1700-1721, härjades och brändes Österjökustens städer av den ryska flottan. Alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland hade år 1700 förklarat krig mot Karl XII:s Sverige. Till att börja med gick det bra för Sverige. Redan i augusti var Danmark ute ur kriget genom freden mellan Danmark och Sveriges allierade Holstein-Gottorp, och därefter besegrades Sachsen-Polen. I november besegrade Sverige Ryssland vid Slaget vid Narva.
Men Tsar Peter I gav inte upp utan fortsatte att erövra mark i Sveriges Östersjöprovinser och 1703 grundade han staden Sankt Petersburg för att ännu mer stärka Rysslands tillgång till Östersjön – sjöpassagen ut mot väst. 1707 tågade Karl XII in i Ryssland för att återta sina provinser, men nu gick det mindre bra. Ryssarna använde sig av den brända jordens taktik, de drog sig tillbaka och brände allt efter sig så att den svenska armén ingenstans kunde finna mat och värme. Vintrarna 1707 och 1708 var dessutom ovanligt kalla och bistra och den svenska armén försvagades. Den 28 juni 1709 led Sverige stort nederlag vid Poltava. Med resterna av armén flydde Karl XII till staden Bender i Turkiet där han blev kvar och levde i exil (sedan även i fångenskap) medan han försökte förmå den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland. Under tiden passade Danmark-Norge och Sachsen-Polen på att gå med i kriget igen och fick med sig Hannover och Preussen. Tillsammans kunde de nu erövra Sveriges besittningar i Baltikum och Tyskland. Danmark-Norge attackerade sen från väster och Ryssland från öster och hela Finland ockuperades 1714. Karl XII återvände från Turkiet och gick in i Norge för att avvärja Danmarks attack, men där dog han som bekant 1718. Nu inleddes långdragna fredsförhandlingar men då Sverige förhalade dem tyckte ryssarna att de behövde utöva lite påtryckningar för att få svenskarna att återuppta förhandlingarna. Alltså började ryska flottan 1719 åka upp och ner längs svenska Östersjökusten och plundra och bränna kuststäder och bruk, Umeå drabbades till och med två gånger.
Detta pågick - med uppehåll under 1720 – fram till den 25 maj 1721 då det Stora Nordiska krigets sista slag stod vid Selånger. (Sverige förlorade.)

Anders Bäckners berättelse
”Hvad sällsynt i Sochnen sig tilldragit Om Ryska rupturet och oväsendet 1721.
Den 21 Maj, som var en söndags afton, kom ryska galärflottan till Långvinds Bruk och satte bruket i brand. Långvinds by brändes icke, utan boskap, kläder och annat som behagade, tog fienden bort. En hammarsmed vid namn Johan Thunman fångades, men ingen mera eftersom alla i hela socknen var bortflyttade till skogs och upp till sina fäbodar. Natten emot måndagen for kosackerna, över 300 man, upp till Nora, Hede och Myra, skövlade och brände upp alltsammans utom en gård i Västermyra. Fem av dessa 300 man ryckte vid midnattstid över bergen hit till Prästegården; men hur underligt den, liksom kyrkan, räddades skall rätt nu berättas. Ingen befästning fanns det här, utan allenast länsman, Mickel Engman, klockaren Halfvar Hedin (som förut varit underofficerare vid E –Regementet) Mickel Persson i Östby, Per [ skada ] -sson i Grängsjö och Erik Persson i Rössånger. De gick efter midnatt hit till prästgården, för att se efter hur det stod till, ty de väntade främmande sedan de sett att bruket och byarna brändes. Bönderna gick ned till not-löten för att bära stornoten till skogs, medan länsman och klockaren gick in i prästgården och tog Pastors ur och bar det något söder om gården för att förvara det under en stor sten icke långt från vägen som går till Myra. Med det samma kom de förut nämnde 5 kosackerna ridande i sakta mak, med oskodda hästar, på väg mot prästgården. När länsman och klockaren såg det, väntade de en stund, och då de märkte att det inte kom någon mer, gick de en krok västerut, och så ned genom gatan till kyrkan, för att träffa på bönderna igen som nu kom från skogen.
När bönderna fick höra att det var ryssar i prästgården, så flydde de alla. En enda, Mickel i Östby, blev kvar med länsman och klockaren. Dessa 3 gick så upp till prästgården, och de hörde hur det bultade och slamrade. De tog mod till sig, och Gud var med dem. De öppnade lilla porten som vetter mot kyrkan, för att se hur det stod till. Så fort ryssarne märkte det, satte de sig på hästarna, lämnade alltsammans som de hade burit ut på gården och skyndade sig ut genom storporten. Där stannade de vid stora kornladan, s[krittande] med hästarna av och an, samt mycket ållade. De våra ställde sig i motvärn väst om gården, mindre än ett halvt stenkast ifrån fienden. Så ropade klockaren med mycken frimodighet till fienden: dobra, dobra Monsieur Panil! /Kom hit, Käre Bror! gå på ästu karl! (ung.kom an om du törs) Ryssarna pladdrade emot på sitt språk så mycket de kunde, men ingen av grupperna tog något steg framåt. När de sålunda hade manat varandra vid pass 3/4 timma, sade länsman till bonden Mickel i Östby: Skjut! Han sköt, men träffade inte ty det var mörkt. Sedan sköt länsman, och genast började en av ryssarna råma och skrika illa. Vidare sköt en av ryssarna, men Gudi lof! träffade ingen. Sist sköt också klockaren, men vet inte om han träffade; för i detsamma som klockaren sköt, så bar det av med ryssarna. Två av dem stöttade en tredje emellan sig. Men eftersom de tog fel väg väster ut, så måste de vända tillbaka hit till prästgården. De våra stod ännu stilla, och när de såg ryssarna komma tillbaka trodde de att fienden ville hämnas. Då ropade åter klockaren: Russiker, i [ - ] öfver alt! (anm.:det är tyvärr en skada i originaltexten här) Men ryssarna, som nu hittat igen vägen de kom, for av i mycken räddhåga, lämnande en yxa och en säck efter sig, och fick ingenting med sig bort härifrån. På den tiden stridde Herren för Enångers kyrka och prästgård! Utan all tvekan hade fienden planerat att röva och bränna. Måndagen litet före middag kom hela Galärflottan hit in i Kyrkofjärden och lade sig vid Våtnäs där de låg stilla på grund av stiltjen. Men underligt var det, att de icke for hit upp utan istället nattetid for norrut till Njutånger där de brände Iggesunds Bruk samt många byar, och klockstapeln lades i aska, men Gud bevarade templet. Fienden var inne i kyrkan, men kom ej ut i sakristian hur än de med järnstörar och spett stötte på dörren. Hålen efter spetten kan ännu ses på dörren til vedermäle för efterkommanderna.”


Ni undrar kanske hur det gick för den stackars skjutne ryssen. Och vad hände med Enångers ende fånge, hammarsmeden Thunman? Jo det kan Anders Bäckman faktiskt berätta. Thunman fick åka med ryska flottan upp till Medelpad och där släppte de av honom. Jag antar att han gick till fots hem, förmodligen ganska lättad. Och han berättade när han kommit hem, att den skjutne ryssen, ”den af the 5 Cossacker som råmade efter skottet af Länsman”, han dog och blev begravd på Leskär i Enångers skärgård. Platsen kallas än i dag för Ryssgraven.

Länktips och forskningstips

$
0
0
Ett tips för vidare forskning i släkten: se om du kan hitta något donerat föremål eller annat från din släkt eller by på Digitalt Museum. Så här skriver de själva om sidan: "På DigitaltMuseum kan du utforska 870 518 objekt och 2 utställningar från 20 olika museer och samlingar."

Jag hittade ett mangelbräde med inskriptionen 1682 som min förmoder sålt till Nordiska museet för 50 öre. Synd på ett sätt, det hade ju varit roligt att ha kvar det. Å andra sidan kanske det inte alls skulle funnits kvar om det inte blivit sålt. Vem vet.

Att datera gamla foton med hjälp av lite modekunskap

$
0
0

Har du gamla foton, porträtt av människor som inte är namngivna? I något fall kanske du har dina aningar om vem det är, men vet inte om det stämmer med ålder och tid. Då kan det vara rätt bra att kunna datera fotot och det kan man ju göra på olika sätt. Man kan till exempel titta på inredningar, arkitektur eller andra ledtrådar. Men det bästa tror jag är att sätta sig in i modets växlingar och utgå från det, för modet har man följt i alla tider. Och tro inte på myten om att folk "på landsbygden" plockar upp modetrender sent, det stämmer inte. Trender plockades upp lika snabbt på landet som i städerna, och lika snabbt i Sverige som i New York eller Paris, speciellt i takt med att tidningar och tidskrifter började säljas med reklam och modereportage och klädmönster. Om man ska tala om någon slags konservatism i modet, så är det att äldre kvinnor ofta behöll den långa kjolen ända in på 1930-talet. I de fallen kan dateringen vara lite knepigare, men det kanske finns andra detaljer i fotot som avslöjar tiden. Men oftast räcker det bra med att se på kläder, hår och smycken! Titta på helheten; hur ser kroppens silhuett ut - rak, timglasformad? Se på detaljer - krage, blusliv, volanger, dubbla knapprader? Frisyr?
En bra bok att ha hemma som uppslagsbok är Rudolf Broby-Johansens Kropp och Kläder (Klädedräktens konsthistoria) med massor av illustrationer av modedetaljer.
På nätet finns många modesidor:Den här är inte så dum när det gäller barnkläder genom tiderna: Barnklädernas historia
UR har några filmer om modets historia:
UR Access, Tidsresor i modets värld
En väldigt bra sida om mode runt förra sekelskiftet har getts ut av Bohusläns museum:
Hur klädde man sig 1899?
Titta också på säkert daterade foton och jämför detaljer.

Om man ska datera den här bilden (från en by i Norrland) så tycker jag att det är ganska tydligt att det är frågan om 1920-talet, men vilket år?


I modejournalen, ovan, från 1921 ser man att kjolarna slutar ganska långt ner på vaden.

Här har kjollängden krupit upp ganska betydligt och se också på hattarna, och skorna med slejf! Modejournalen är från 1927.
Jag har inte daterat min bild exakt men genom att titta på damernas hattar och kjollängden och jämföra med bilder ur modejournalerna kan jag säga att fotot är taget på sent 1920-tal. Men det är kanske bäst att titta något år framåt också, så här är en modebild från 1931:

Här ser man att kjolarna blivit längre igen, och kläderna är mer kroppsnära. Och det mest slående är hur midjan har flyttats upp till sin rätta plats.

Nyheter på hemsidan

$
0
0
Nu finns det lite nyheter på Minia.se. Bland annat har jag en ny metod för att skriva in namn i de handmålade släktträden. När man skriver för hand med tusch gäller det att det blir rätt på en gång. Minsta fel syns väldigt väl och det är svårt att ändra osynligt. Man kan försiktigt skrapa bort misstaget men det blir alltid ett synligt märke. Att måla över är lika svårt eftersom man då får en annan yta på papperet än den nakna, vita ytan. Efter att ha gjort ett oreparabelt misstag i ett träd som jag lagt ner många timmars jobb på, kom jag på en ny metod: jag klippte en namnoval ur ett ark med samma papper som trädet var målat på, jag skrev namnet rätt och klistrade över hela ovalen. Med en smal spets pressade jag ner kanten runt om så att den nästan blev osynlig. Det blev riktigt fint! Jag har nu den metoden som textningsalternativ till träden.Med denna metod kan man dessutom göra digitala utskrifter av namnskyltarna även på handmålade träd. Det blir lätt att ändra om man hittar fel i efterhand eller vill fylla i mer uppgifter. På bilden ovan syns ett exempel på en digitalskriven namnskylt klistrad på ett handmålat träd.
Titta in på Minia.se!

En ny bok om norra Ramsjö i Hälsingland

$
0
0
Laila Berglund i Ramsjö har i dagarna kommit ut med en ny hembygdsbok. Hon har tidigare bland annat skrivit om ramsjöbyarna Tallnäs och Sund och här är nu hennes tredje bok som handlar om Ramsjös nordligaste byar; Mellansjö, Norrberg, Hedsjö, Stugutjärn, Stagelåsen, Betlehem, Valsjön och Sörnaggen. Hon har kartlagt byarna med hjälp av kyrkoarkiv och lantmäteriarkiv, foton och intervjuer med dem som bor och har bott här.Jag har också varit en del involverad i jobbet och bland annat gjort illustrationerna.
Boken går att beställa direkt av henne på epostadressen laila.berglund@yahoo.se och den kostar 350 kronor plus frakt.

Article 0

$
0
0
Almanacksblad från 1875
Nu är det Höst-Månad. 1875 såg almanackan ut så här. Theodard hade namnsdag idag. Protus i morgon. Månen stod i Skytten tycker jag det ser ut som. Den 8 september var det "Mormessa" det vill säga Mormässa, en dag som fanns i almanackan mellan 1620 och 1901. Ordet betyder "Mors mässa". Den 8 september var nämligen Jungfru Marie födelsedag, och hade firats under den katolska tiden som en stor högtidsdag. Och hon var ju mor till Jesus. Från 1620 bytte dagen alltså namn från Marie födelsedag till det mer folkliga Mormässa. 1901 fick i stället Alma sin namnsdag här, och senare fick hon sällskap av Hulda. Men det är ändå fortfarande Marias dag. Alma betyder nämligen "den Hulda" och kommer från ett av Marias epitet, Alma Mater - Hulda Moder!

Dåligt ölsinne?

$
0
0


I Järvsö sommaren 1632 utspelade sig en förfärlig händelse. Jag är ganska säker på att de inblandade var ordentligt berusade, för man kan inte hitta någon särskilt logisk förklaring till bråket mer än att den stackars Olof verkar ha varit lite mobbad av de andra, och Mickel Påvelsson tycks ha haft ett otroligt dåligt ölsinne! Följande berättelse hittade jag i Järvsö dombok:

Anno 1632 den 21 Juni, blev tillkännagivet att en soldat, Mickel Påvelsson, född i Kopparberg och utlejd som soldat för  Peder Andersson i Säljesta, anklagats för att ha skadat (dödat) en annan knekt, Olof Jonsson i Hamre. Deras träta började först i ett bröllop[1] hos Hans Mattsson i Nybo. Följande gode män vittnade, efter att ha svurit eden på lagboken; Gudmund Olofsson i Kåssjö, Jöns Jonsson i Ulvsta, och en soldat Hans Jonsson i Tå, att dessa två soldaterna tillsammans med Markus Larsson i Alsätra kom gåendes till Nybo. Gudmund Olofsson, som var bonde i huset, var ute på gården när de kom. Mickel Påvelsson, Olof Jonsson och Markus Larsson begärde av Gudmund att få en kanna öl eller två, men Gudmund nekade därtill och sade: ”det är inte lovligt att bära något öl ut på gården, men vill I komma in i Stugan, så kan I fuller få något till bästa.”
Nu fick en annan nyutlejd soldat, Nils Pärsson, (lejd av prästerna) höra att de var ute på gården så han gick ut och bad dem gå in. När de kommit in och hade druckit en stund, så sade Markus Larsson till Olof Jonsson: ”Skänk mig din Myssa!” Olof svarade nej och då sade Markus: ”Jag tager henne likväl!” och så tog han mössan, satte den över ljuset och brände fodret. När Olof Jonsson fick se det, slog han Markus över örat. Nu blev Olof Jonsson utkörd på gården och då passade Mickel Påvelsson på att ta mössan och stoppade ner den i sina byxor (originatexten: ”giömde henne bortt uti sijne Byxor”) Olof Jonsson såg det och blev mycket arg och när värden Hans Mattsson märkte det tog han mössan av Mickel och gav den tillbaka till Olof varpå Olof gick sin kos.
Åtta dagar därefter träffades Olof och Mickel vid ett annat gästabud, denna gång hos Peder Olofsson i Nybo. Nu vittnade Olof Jonsson i Våga, hans hustru Kristin, prästens dräng Olof Hansson från Föränge samt pigan Brita Andersdotter från Kalv, under ed om  följande händelser:  Den första aftonen soldaterna träffades  blev de ”förlijkte”, det vill säga de begravde stridsyxan och blev goda vänner igen. Historien med Myssan var glömd. Men nästa dag sade Mickel att även om de blivit vänner igår, så kunde han inte komma till frid med det idag (fast varför han var arg förstår jag inte, det var ju Olof som blev av med mössan) Nu drog Mickel med sig Olof Jonsson ut på gården och så började de ”ryckas”[2]  tills Mickel ryckte kragen av Olof Jonsson. Nu blev de ”förlijkte” igen, men det var en falsk förlikning skulle det visa sig, för Olof Jonsson gick in i stugan och när han kom ut igen hade han sitt svärd under armen. Vittnet Olof Jonsson från Våga följde efter honom och försökte lugna ner bråket genom att säga ”Låt det vara nu och gå in, eller gå din kos!” och soldaten vände om och gick efter honom in i portlidret. Men när Mickel Påvelsson (som tydligen hade gått in han också) fick se detta kom han springande ifrån farstudörren ut ur brudhuset. En piga från Föränge, Barbro Larsdotter, satte upp sina händer och försökte hindra honom, men Mickel hade en yxa i handen och nu sprang han på Olof Jonsson och högg honom rakt över huvudet så att hjärnan rann ut!
Olof Jonsson levde i fyra dagar efter detta och Mickel Påvelsson rymde ur landet och ingen visste vart. Nämndemännen ansåg att Mickel borde dömas till döden eftersom dråpet skedde medan de båda soldaterna var förlikade, men de lämnade avgörandet till Krigsrätten.


[1] I originaltexten står det ”BrudLåp”. Ordet bröllop kommer av fornsvenskans bruþlöp, alltså ’brudlopp’
[2] Slåss

Ny länk

$
0
0
Till höger finns en länk till mina anor nu.

Seffresmäss

$
0
0


Idag den 15 februari har Sigfrid namnsdag.  Sankt Sigfrid eller Sigfridus, var Smålands och Västergötlands apostel och enligt traditionen den förste svenske biskopen, i  Växjö stift.  Han sändes från England till Norge och Sverige i början av 1000-talet för att missionera och tillsammans med sina brorssöner uppförde han den första svenska biskopsskyrkan i Växjö i Värend. Sigfrid var den som döpte Sveriges förste kristne kung , Olof Skötkonung  (ca 980 – ca 1022).[1]Men medan han sysslade med detta borta i Husaby i Västergötland, blev hans brorssöner Unaman, Sunaman och Vinaman halshuggna  i Värend av några uppretade ortsbor. När Sigfrid återvände fann han endast brorssönernas huvuden i ett kar, guppande på Växjösjöns yta. Därför avbildas Sankt Sigfrid med detta kar med tre små huvuden i.  



[1] Hans pappa Erik Segersäll blev också döpt men han övergav den kristna tron och det gjorde inte Olof.


En brottsutredning år 1698

$
0
0

Såsom en soldat under Helsinge Regementet och Capiteinens wälborne Hr Anders von Schwartzhoffz Compagnie, Oluff Eriksson i Åkerstad benemnd, är här i Ljusdahls Sockn dz 9 Augusti sistlidne, uthi Kyrkosiön wedh stranden straxt nedanför sitt qwarter döder igenfunnen, och dz 12 dhärpå fölliande till Landet dragen, och uthi en åkerren nedgrafwen.Ty framstego Soldatens änka Sigrid Hansdotter och hennes swåger Bonden Oluff Hansson i Hybo, anhållandes Tingzrätten behagade afledne Soldatens huswärdh Bonden Anders Larsson i Åkerstad under förhör taga om icke han wore densamme som Lördagen tillforene dz 6 Augusti medh någre yxhammars slänger Soldaten af daga taget, emedan dher till stora lijkheter finnas lähra, förmenhade Oluff Hansson elliest dhett Anders Larsson 3die (--) Böndagztiden ifrån honom stulet några mathsaker, hwilket Anders Larsson eij wehlat tillstå, uthan på alt sätt sökt öfwertahla Soldaten Oluff Ersson tyfwersaken på sigh taga, men enär Soldaten eij wille dhär till samptycka, synes som Bonden dhenne ellacka gärningh skall hafwa wärkstält.


Ja så inleds rättegången i juni 1698 om mordet på soldaten Olof Eriksson i byn Åkersta i Ljusdal. Tinget hade samlats i Länsmansgården i Färila och alla vittnen var tillkallade. Hans kapten, Anders von Schwartzhoff, vittnade om Olofs karaktär. Enligt både kaptenen och hela kompaniet hade Olof alltid varit tyst och stilla och skickat sig väl så att ”ingen öfwer honom något haft att klaga.” Och en lång rannsakning rullas upp.Vi får följa alla vittnesmål och brottsutredningen, och med jämna mellanrum låter Rätten den anklagade uttala sig. Häng med i turerna och gör dig din egen uppfattning: var Anders Larsson skyldig eller ej?

Brottet och anklagelsen
Tisdagen den 9 augusti 1697 hittades en död kropp en bit ut i vattnet i sjön Kyrksjön i Ljusdal av ”allmogen”. Kroppen togs inte genast upp utan man förankrade den vid botten med en stör genom kläderna och först tre dagar senare drog man upp kroppen, examinerade den och grävde sedan ner den i en åkerren tills vidare. Den döde var soldaten Olof Eriksson som bodde med hustru och barn i en stuga på bonden Anders Larssons gård, strax intill Kyrksjön i Ljusdal. (För den som känner till bygden låg gården, tillsammans med en granngård,ungefär där Rosins begravningsbyrå nu ligger, 2014.)

Olof Erikssons hustru Sigrid Hansdotter och hennes svåger Olof Hansson i Hybo, hade genast efter upptäckten av kroppen fattat misstankar mot bonden och nu ville de att Tingsrätten skulle utreda om det kunde vara han som mördat soldaten (förmodligen med en yxhammare). Motivet skulle enligt Sigrid och Olof varit att denne Anders Larsson stulit mat av Olof Hansson, fast det ville han inte erkänna.  Denna stöld skulle upp till rannsakning i tinget på söndagen den 8:e och Anders hade försökt få soldaten att ta på sig brottet. Men då han nekade skulle Anders alltså ha slagit ihjäl honom med sin yxhammare. 

Det första vittnet var bonden Olof Hansson i Hybo. Han berättade om matstölden. Den 11 juli 1697 förde Olof Hansson hem nyproducerad mat, smör och ost, ifrån sin fäbodvall, För transporten hade han lånat sadel och ”benne” (tyglar) av Anders Larsson. Olof Hansson menade att det var då han lämnade tillbaka sakerna till Anders Larsson som denne hade fått nys om att Olof hade smör och ost i sitt härbre. Olof trodde vidare att Anders Larsson någon av de nästföljande nätterna tagit med sig en stege, klättrat upp i härbret och stulit maten. Den 15:e juli upptäckte Olof att det saknades 1½ pund smör och 1 pund 14 marker ost. Olof visste att Anders Larsson hade åkt till Hudiksvall dagen före med smör och ost….Han skickade bud till Hudiksvall med en förfrågan och svaret han fick var att Anders Larsson sålt just sådana varor i staden. Nu konfronterade Olof Anders Larsson och frågade var han fått smöret och osten ifrån och då svarade Anders: av Olof Eriksson!

Så var det dags för Anders Larsson att uttala sig för rätten för första gången. Han förklarade nu att smöret och osten som han sålde i Hudiksvall den 14 juli hade han fått av soldaten Olof Eriksson som betalning för tobak och säd, men vad dråpet angick var han oskyldig. Den aftonen då Olof Eriksson blev mördad hade Anders inte träffat honom alls, utan han hade varit upptagen med att tjudra sin häst.

Rättsmedicinsk undersökning
Enligt vittnesmål hade Olof Eriksson denna lördagskväll den 6:e augusti gått ner till sjön i bara skjortan och byxorna för att tvätta sig. Han behövde inte gå långt för Anders Larssons gård, där Olof bodde,  låg bara ”vid pass tre stenkast” från stranden. Då kroppen hittades på tisdagskvällen, förankrades den som sagt vid botten med en stör genom kläderna. Den 12:e kom tolvmännen till platsen, och tillsammans med allmogen drogs kroppen nu upp och examinerades. Då fann man tre skador; den första var ett fyrkantigt hål över höger öga. Hålet såg ut precis som när man slagit med en yxhammare. I protokollet står att "ögonstenen"åkt ut och låg ner mot kinden.Ögonsten är ett gammalt ord för ögongloben och som senare övergick till att beteckna pupillen (och nuförtiden någon man tycker mycket om).  De båda andra skadorna satt dels över vänstra örat och dels i bakhuvudet och där var hud och hår avskalat som av yxhugg. Skjortan var sönderriven fastän den var alldeles ny.



Kyrksjön, ungefär där Olof Eriksson brukade tvätta sig om lördagskvällarna.
Ett klent alibi
Anders Larssons alibi granskades nu. Han skulle alltså ha varit upptagen med att tjudra sin häst och man frågade vid vilken tid det var. Han svarade att det hade skett innan folket lade sig och innan det blev mörkt.
Pigan Märtha Olsdotter framkallades att vittna och hon fick avlägga sin ed. Denna kväll  just när det började skymma, hade Märtha gått till Anders Larssons gård för att hälsa på hans hustru Gölin Hansdotter.  Märtha träffade Gölin i stugan där hon låg på sängen med sina barn, men någon Anders såg Märtha inte till. När Märtha gått hem till sig, (troligen till granngården även om det inte sägs i protokollet) hade hon sett genom fönstret att klockaren Peder Olsson gick förbi, ledandes Anders Larssons häst. Nästa morgon kom Gölin Hansdotter och frågade Märtha om hon sett till soldaten Olof Eriksson. Nej, svarade Märtha, inte på långan tid. Då börjad Gölin gråta och sa ”han gick till sjön i går afton för att tvätta sig och sen har ingen sett honom.”  Sedan tillade hon att det var tur att Anders inte talat mer med Olof i går än då de pratade om rannsakningen om stölden.
Rätten frågade Anders Larsson var han hållit hus under mordkvällen då Märtha var på besök hos hustrun och han svarade  att han gått ut med sin yxa för att tjudra hästen. Rätten påpekade nu att hans berättelse var ostadig – han ägde ju bara en häst och den hade vittnet sett senare på kvällen ledas hem av klockaren. Anders svarade att han inte visste vad han skulle svara, bara att "han kunde väl ha varit någon annanstans".

Anders hustru Gölin Hansdotter fick frågan varför hon gråtit om söndagsmorgonen och hon förklarade att hon träffat Olof Erikssons son, omkring 10 år gammal, som gråtit efter sin försvunne far, och att Gölin tyckt att det var så ”ynkeligt” att hon grät för pojkens skull. Hon berättade också om det samtal hon hört mellan maken och soldaten över den rannsakning om stölden som de båda skulle ställas inför i Ljusdals sockenstuga.
Anders Larsson kunde nu inte neka till att ha träffat Olof på lördagskvällen och talat med honom om stölden, men till dråpet sade han sig återigen vara alldeles oskyldig.

Drängen Mårten Svensson i Gärde hade på lördagskvällen varit ute tillsammans med systern Gertrud Svensdotter just när solen gick ner. Båda såg Anders Larsson ståendes på en sten nere vid Kyrksjön,vid samma ställe där kroppen senare hittades. Denna sten låg söder om Anders Larssons badstuga och strax öster om backen. På stenen stod alltså Anders Larsson och han såg sig omkring. Lite senare, då det blivit mörkt, såg de återigen Anders Larsson och då tjudrade han sin häst en bit ifrån stenen. När rätten frågade Anders vad det var han stod och såg efter, svarade han att han inte alls varit där.

Mer rättsmedicin och bevisning
Rätten stack här emellan med lite mer bevisföring om Olof Erikssons skador. Tolvmännen som besiktat kroppen vittnade återigen om att skadan över ögat var fyrkantigt (och att Anders Larssons yxhammare passade precis i hålet.) Vidare jämfördes de andra skadorna med de som uppstår då man ”dänger och slår i bahra isen” och nu ansågs det bevisat att det verkligen var en yxhammare som orsakat de dödliga skadorna.
På söndagen efter predikan skulle Anders Larsson och Olof Eriksson til sockenstugan för att höras om smör- och oststölden. Och fastän Anders mycket väl visste att Olof kvällen före gått ner till sjön för att tvätta sig och sedan inte setts till, sprang han nu runt kyrkan och letade högljutt efter Olof bland folket.  

Soldaten Per Ersson från Söderkämsta framropades för att vittna eftersom han hade något att berätta i saken. På måndagen eller tisdagen före mordet hade Per Ersson varit i bodelandet Holänna, en mil från Ljusdal, där också Olof Eriksson var tillsammans med sin syster Margareta Eriksdotter. Per hade då hört systern förmana Olof: ”Du måste hem i Socknen och förswara dig, ty Anders Larsson will wita dig för tyf” (tjuv) varpå Olof svarat: ”Då hafwer jag rätt på den hunden för dett jag hulpit honom arbeta hela sommaren, om han nu skall skylla mig för sådant. Jag hafwer sagt ått Olof Hansson  /ifrån hwilken stuhlet blef/ det ingen annor giordt dett än Anders Larsson.”

Försök till att blanda bort korten
På måndagsmorgonen började man söka efter Olof Eriksson. Fänrik Thörnefeldt tillkallade Olofs rotebonde Olof Månsson i Onsäng och gav honom i uppdrag att hitta soldaten. Olof Månsson gick runt bland grannarna, men det gav ju inget resultat så han gick till fänrik Thörnefeldt och berättade det. Fänriken tyckte att man då skulle låta sökandet bero tills han kunde få tag i manskap som kunde hjälpa till. Anders Larsson hade stått en bit ifrån och sett de båda tala och nu kom han fram till Olof Månsson och frågade vad fänriken sagt om soldaten. Olof Månsson berättade det och då sa Anders Larsson att soldaten var i livet, han hade blivit sedd på söndagskvällen i Hallen, en plats som låg en liten bit från Anders Larssons hemman , mellan två soldatstugor där.

Fler indicier
Nu hördes klockaren, Peder Olsson i Västernäs. Han berättade att han på mordkvällen, strax efter solens nedgång, fört hem Anders Larssons häst. Den hade varit på rymmen ner mot älven och klockaren hade tagit fast den vid färjestället. Väster om gården hade han då mött Anders Larsson med en tobakspipa i munnen.

På morddagens morgon hade soldaten Jöns Persson Oxe varit på vägen vid Gryttiesbron och där mötte han Olof Eriksson som kom från bodelandet Holänna där han varit under veckan. Olof skulle nu hem till Åkersta. De hade då bland annat pratat om matstölden och Jöns frågade om Olof var skyldig, men till det svarade Olof: ”Nej, men nogsamt vet jag att Anders Larsson stulit dem, emedan han för en tid sedan tillböd mig stuga och stugutomt däräst jag ville ärkänna mig till samma stöld bråttzlig.”

Vem var då Anders Larsson?
Här lade nu tingsrätten in en karaktärsbeskrivning av Anders Larsson. Både länsman, tolvmännen och den närvarande allmogen kunde enhälligt vittna om att Anders Larsson var av en ”ganska ellak frägdh”. Han slog både folk och kreatur och var av en styv och oböjlig natur. Och fastän både häradshövdingen och prästen försökte få honom att erkänna dråpet så nekade han ihärdigt. Men rannsakningen avrundades nu så här: Olof Erikssons hustru, Sigrid Hansdotter, hade under hela lördagskvällen varit på andra ställen och tjänat födan, och hon kunde inte vittna om vad som hänt. Det man säkert visste var att soldaten om aftonen den 6:e augusti, i sin stuga på Anders Larssons gård, klätt av sig alla kläder utom skjortan och byxorna, gått ner till sjön för att tvätta sig ”och blef sedan aldrigh mehra lefwande synter.”  Man konstaterade också att Anders Larsson måste ha varit den som talade med Olof sist. Det hade inte varit något oväder som kunnat föra omkring kroppen i vattnet, utan den återfanns invid den sten i Kyrksjön där Olof hade som vana att tvätta sig varje lördagkväll – samma sten som två vittnen såg Anders Larsson på.

Ja, nog verkar det som om Anders Larsson var skyldig.  Ingen gick på hans försök att låtsas som om han inte visste att Olof var saknad, eller att han skulle ha blivit sedd på söndagen. Hans alibi var ingenting att ha och han kunde inte hitta på något bättre. Han hade både motiv och tillfälle, han sågs på brottsplatsen och hans yxhammare passade in i skadan på Olofs huvud. Men tingsrätten kunde inte döma honom. I resolutionen säger man att eftersom Anders Larsson nekar till brottet och ingen kunde bevisa att han faktiskt utfört själva gärningen, så måste rätten fria honom. Men man skulle lämna ärendet till en högre rättsinstans för omprövning. Jag vet inte om han klarade den. Åren som följer, 1699 - 1702 står han fortfarande i mantalslängderna som bonde för hemmanet i Åkersta, men 1703 är det en ny bonde på gården.

Vad gäller Olof Erikssons kropp, som vid rättegången nu nästan ett år efter mordet, fortfarande låg begravd i åkerrenen, beslutade rätten att den skulle tas upp och begravas på kyrkogården eftersom det kunde bevisas att han inte begått självmord.

källa: Dombok för Ljusdals tingslag 1698 samt mantalslängder för Ljusdal 1698-1703; "Ögonsten": http://runeberg.org/svetym/1319.html

Ny Ramsjöbok av Laila Berglund

$
0
0


Nu har Lailas senaste bok kommit ut - Viken-Holmsveden. Byar vid sjön Hennan i Ramsjö socken. Den handlar som titeln säger om byarna Viken och Holmsveden, de två grannbyarna strax söder om Kyrkbyn i Ramsjö. I boken finns uppgifter om de flesta som bott här så långt tillbaka som man kan se i arkiven (1700-talet) och till nutid. Det finns uppgifter om fotbollslag, företag och annat som funnits i byarna och så har några tidigare invånare skrivit ner sina egna minnen som berättelser. Det är den fjärde boken om byarna i Ramsjö socken. Tidigare utgivna böcker handlar om Gåda, Huskasnäs, Tallnäs, Sund, Stagelåsen, Hedsjö, Mellansjö, Stugutjärn, Valsjön, Sörnaggen, Betlehem och Norrberg. Boken Viken - Holmsveden kan beställas direkt av författaren genom att skicka ett mail: laila.berglund@yahoo.se .

Snörlifvets faror

$
0
0
Det var inte bättre förr...

Nyhetsartikel från Kristianstad 1903:

"Snörlifvets faror.
Under den sedvanliga julaftonsbalen i kasärnen i Kristianstad störtade plötsligt en af de dansande, en 28-årig yllefarbriksarbeterska Emma Svensson till golfvet och afled omedelbart därefter. Huruvida döden följt af en hjärnskakning vållad genom hufvudets fall i stengolfvet, eller om något större blodkärl i brösthålan sprungit sönder, är ännu outredt. Läkaren synes böjd för det senare antagande, detta så mycket hellre som kvinnan var till ytterlighet hårdt snörd af snörlifvet."

Ur ett franskt modemagasin från 1903

Släktträd på många sätt

$
0
0
På min hemsida www.minia.se säljer jag målade släktträd som du själv kan vara med och utforma till en del. Under årens lopp har jag gjort många unika träd enligt kundernas önskemål och det är så inspirerande att föra den här dialogen innan jag sätter igång att måla. Ett av de senaste träden jag målade ska ges bort i december så det kan jag inte visa något av, men jag kan berätta att det var lite annorlunda eftersom det visar en mor och hennes 18 ättlingar i stället för att visa ett proband och dess anor som är det allra vanligaste. Jag målade ovaler i trädet där kunden ska sätta in foton och så textade jag vackra namnrutor under. Som dekoration flyger en landskapsfågel på himlen bredvid trädet och på marken växer landskapsblomman.

Här är ett annat exempel på just landskapsblommor - en bukett bestående av flera blommor från probandets anors hembygd. Buketten målades i båda hörnen, spegelvända mot varann. (fotot är tyvärr dåligt)



Jag får oftast uppdrag att måla träd till födelsedagar och bröllop, men en annorlunda beställning var den från Birgit Nilsson-museet i Båstad. Där hänger nu två träd över Birgit Nilssons mor- och farssläkter som ni kan titta på när ni har vägarna förbi. Dessa träd gjordes med digital text och i stora utskrifter på akvarellpapper. Här ser ni en liten del av ett av hennes träd.





Släktforskningskurser på distans

$
0
0
Nu är det höst och vi börjar igen med våra distanskurser i släktforskning i Studiefrämjandets regi.  Kurserna är fem veckor långa och uppdelade i I för dig som är helt nybörjare och II för dig som kan en del redan. Under kursen har du tillgång till personlig handledning och så träffas vi dessutom i vårt klassrum på nätet, i lärplattformen First Class, där vi har anslagstavla och diskussionsforum och ett chattrum för den som vill prata mer direkt. Läs mer på Studiefrämjandets hemsida.

Något att tänka på...

$
0
0
Snubblade över en fin dikt idag, publicerad i Värmlands släktforskarförenings medlemstidning VärmlandsAnor 1993:1. (Länk till tidningen här) Hoppas det är okej att jag återger den här. Några tänkvärda ord:

Ingen svarar

Varför lyssnade jag inte
mer uppmärksamt?
Tjugo, säkert trettio,
kanske femtio gånger
berättade han
om farfar och kvarnen
om skolan och fisket
om hästen och...
Nu berättar ingen...
Nu svarar ingen
när jag vill fråga

Winnie Törnqvist


Jonas Olsson Axbergs utseende

$
0
0
För den som är släkt med gardisten Jonas Olsson Axberg, född 1816 i Torps socken,  kan det kanske vara roligt att få veta hur han såg ut?


Ett litet mysterium från Hälsingtuna

$
0
0
Den här lappen hittade jag i en bild från SVAR. Den låg i Hälsingtunas husförhörslängd från 1765 - 1783 (AI:1, vid sidan 253) och det fanns ingen förklaring och ingen koppling till han som skrivit under, Mårten Olofsson. Jag skulle gärna vilja veta vad saken gällde och vem Mårten Olofsson kan ha varit.

Avskrift: "jag är rent rasant för han blir fodran o för rätt (oförrätt?) men han gir sig fan på det at vin[tre-] skal iag skaffa dit för det han har fåt elaka ord min [men?] ni är säker får iag in utaf den [narren?] skall iag betala 7 svenska mark utaf min godhet
Mårten - bomärke - Olofson den 22 april 1830"

Släkt i Illinois?

$
0
0
På en sida som heter American libraries kan man läsa boken History of the Swedes of Illinois skriven 1908 av Martin J. Engberg, Ernst Wilhelm Olson och Anders Schön. Boken är skannad av University of Illinois Urbana-Champaign och går att läsa i flera olika format, online, pdf mfl. Boken är uppdelad i två delar. I del ett finns Illinois historia och olika ämnesområden som kyrka och musik. I del två presenteras ett urval av svenskamerikaner sorterade på olika countyn och med foto och en liten berättelse om var och en. Rolig läsning, särskilt om man hittar en släkting här.

Här hittar du boken, del 1: http://www.archive.org/details/historyofswedeso01olso

Släktforskningens källor

$
0
0
För det mesta håller man sig ju bland de vanliga kyrkböckerna när man släktforskar, husförhör, födelse, vigsel och död. Ibland behöver man titta i in- och utflyttingslängderna och kanske konfirmationsboken. Men ibland är det roligt att bara läsa i någon av alla de andra källorna som finns tillgängliga på nätet nu. I Specialräkenskaper för Kyrkan kan man till exempel läsa om hur församlingsborna har skänkt pengar till kyrkan "på sin sotesäng" eller efter att ha återfått hälsan, eller hur en grupp soldater skänker pengar då de ska ut i kriget. Man kan se hur fattigvårdsmedlen delades ut och om någon har fått lön av kyrkan för en tjänst av något slag. När det gäller fattigvården kunde prästerna skriva folks smeknamn istället för för- och efternamn, och det ger ju lite färg till historien. I bilden här ser man till exempel att "Dum Anna" har fått lite pengar.

Ur Ljusdal: Kyrkans räkenskaper LIb 1773-1796

Viewing all 724 articles
Browse latest View live